Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Kan man äta sånt?". Norstedts förlag.

DIY i naturen

Publicerat 12 juli 2016 | Av |

Dom fina och trendiga kockarna har upptäckt det. Arrangörer av kungabröllop har också gjort det. Nämligen att plocka det vilda som växer och servera i högtidliga sammanhang. På rivningstomter och övergivna parkeringsplatser växer godsakerna och det är bara att ta korgen under armen och ge sig ut, även om man bor i stan.

På radio hörde jag en kock  berätta att han alltid började dagen med att gå ut och plocka  vilda växter  att användas i dagens meny. Lät som en bra början på arbetsdagen, tyckte jag.

Om man vill få en vägledning till naturens läckerheter, skall man läsa Kan man äta sånt? av Inger Frimanson. Hon ställer sig frågan – vad åt folk förr för att klara av de långa och solfattiga vintrarna? Och vad gjorde man om skörden slog fel?

Sanningen verkar vara att människor inte använt vilda växter i någon större utsträckning i matlagning om inte nöden krävt det och att man inte kände till begreppet C-vitamin förrän på 30-talet. Däremot nyttjades växterna i folkmedicinen och som teväxter. Men säkert använde stenålders- och bronsåldersmänniskor frön och örter oftare än sentida människor.

Som nödmat kunde de vilda växterna fungera. Var säden slut innan den nya skörden bärgats – den så kallade brödskarven – fick man börja äta det som gick att hitta. Aino Trosell skildrar rädslan för svälten på ett trovärdigt sätt i sin roman Hjärtblad. Ångesten inför att barnen skulle dö av brist på mat i vårtid var högst verklig.  Men så länge leklusten fanns, fanns hoppet de skulle överleva.

Jag tycker det känns väldigt tillfredsställande att plocka vilt och anrätta. Många växter som går att äta innehåller mycket fler vitaminer än de grönsaker man köper. Den vanliga svinmållan innehåller dubbelt så mycket C-vitamin som spenat och i maskrosbladen är C-vitaminhalten tre gånger så hög som i grönsallad.

De vilda växterna är som godast och mest näringsrika på våren. När växten använt näringen för att blomma och sätta frö, blir den grövre och inte så full av vitaminer.

Förutom tips på hur växterna skall anrättas, berättar Frimanson roliga anekdoter om hur de använts historiskt och varför de heter som de heter. Varför kallas den vanliga örten kärleksört så? Jo, allmogen använde den som orakel för att utröna om ett äktenskap skulle utfalla väl. Man tog två plantor och hängde upp dem. Så la man märke till hur växterna rörde sig. Om de böjde sig mot varandra kunde man tänka sig att man träffat mister eller miss Right.

En annan nyttig bok är Vilda växter som mat och medicin, av Stefan Källman. Här kan man informera sig om hur växter använts i olika länder och inte bara i matlagning. Massor med roliga tips!  Vem frestas inte att göra egna doftljus av pors och den allmänt förekommande veketåg. Lite pyssel, måste erkännas och jag har aldrig prövat. Källman beskriver också utförligt vilka näringsämnen varje växt innehåller och dess kulturhistoria.

Själv har jag satt en burk med granskottsirap i fönstret, enligt recept från tv:s morgonsoffa. Jga provade också att pickla granskott, fast smaken var inte så upphetsande. Men att använda dem i en paj är ett hett tips och skotten kryllar av C-vitamin.

En annan behändig bok att ta med i naturen är Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso-och kroppsvård, av Pelle Holmberg. Här kan man på ett systematiskt vis få information om vanliga örter som växer runt hörnet och vad de innehåller för aktiva komponenter som är bra för hälsan. Boken är liten och lätt att stoppa i fickan. Många blommor som är ätliga passar också fint som dekoration. Tänk dej en sommartårta, dekorerad med gökärt eller styvmorsviol!

Så ta med dej floran, vandra ut i sommaren och njut av moder naturs rika gåvor!