Det där var ganska ohövligt sagt
Caitlin Moran vill hävda att kvinnorna måste ta tillbaka feminismen, att feminismen har tappat sin verkan när den blivit alltför teoretisk och akademisk. Att feminismen måste tala om sånt som ligger nära varje kvinna såsom exempelvis menstruationen.
Jag skulle ha läst Germaine Greers Den kvinnliga eunucken innan jag läste Caitlin Morans populärkulturella feministiska praktika Konsten att vara kvinna. Men å andra sidan, om jag hade läst Greer först så hade jag kanske tyckt att Moran hade mindre bäring liksom Jenny Aschenbrenner verkar tycka i sin recension.
Genom att berätta om sin uppväxt och sitt eget liv ger Moran sin egen feministiska åsikt om ämnen som fetma, giftermål, strippklubbar, städning, sexism, barnafödande, aborter (detta oerhört nedtystade ämne) med mera. Morans arbetarklassuppväxt har inte heller gjort henne till något offer utan verkar vara den bästa grogrunden för henne att ge svar på tal när en man gör en anmärkning om utseende istället för prestation. Visst kan Morans resonemang vara oerhört förenklande, som tipset att i ett sammanhang som ovan svara:
– Det där var ganska ohövligt sagt!
Jo, men om man inte har smarta svar på lager hela tiden så kan i alla fall den där kommentaren få de flesta att skruva på sig.
Moran vill hävda att kvinnorna måste ta tillbaka feminismen, att feminismen har tappat sin verkan när den blivit alltför teoretisk och akademisk. Att feminismen måste tala om sånt som ligger nära varje kvinna såsom exempelvis menstruationen. När jag läser det kapitlet så vill jag bara säga: -Fatta! och sätta boken i händerna på närmsta man. Hur kan det komma sig att jag vet en hel massa om målbrottet, för tidiga utlösningar, problemen med att dölja sitt stånd, när många män fortfarande skämtar om kvinnors menstruation utan att egentligen förstå ett skit om vilka smärtor som kan vara inblandade?! Ja, jag blir upprörd! Jag blir upprörd på ett bra sätt av att läsa Konsten att vara kvinna.
Jag blir också upprörd över förenklingar som att Moran tycker att det är helt okej att anlita städhjälp. Städhjälp har inget med feminism att göra och är därför helt okej tycker hon, utan att överhuvudtaget reflektera över att städhjälp är ett klassproblem och att klasskillnader ofta slår hårdast mot kvinnor.
Moran själv är ganska upprörd och skriver ofta i versaler… Jag blir lite mer upprörd över att hon ibland verkar utgå ifrån att alla (?) kvinnor lägger energi på onödiga saker som att ha rätt underkläder på sig, fantisera dag och natt om möjliga och omöjliga förhållanden och bli självförverkligade genom giftermål. Men det får mig ändå att tänka på att det ligger mycket i att kvinnor ägnar en hel massa tid åt saker som inte direkt gynnar vår karriär. I boken Hunger av Caroline Knapp är det många resonemang som går ut på att om kvinnor ägnat mindre tid åt sitt utseende så hade vi fått många timmar över att ägna oss åt nörderi som varit mycket bättre för våra karriärer. Det strukturella problemet kvarstår dock att en kvinnlig nörd får kämpa i många år för att bli respekterad och nå dit hon vill, om hon inte ägnat flera timmar om dagen åt sitt utseende (bästa exemplet: Kristina Lugn).
Att Moran skriver att hon vill hävda en ny slags feminism verkar dock när man kommit till slutet av boken motsägelsefullt. För feminismen har talat om i princip alla av de ämnen som Moran talar om, men denna humoristiska bok har fått mig att få nya infallsvinklar på somliga tankar om jämställdhet mellan män och kvinnor.
