Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Den gröna vägen" av Anne Enright. Brombergs förlag.

Destination Irland

Publicerat 3 maj 2017 | Av |

Mer än en gång har jag tänkt tanken att jag borde läsa något av den irländska författaren Anne Enright, men har aldrig riktigt kommit till skott. Inte förrän nu!

Anne Enrights senaste roman Den gröna vägen sträcker sig tidsmässigt från 1980 fram till 2005, och är uppdelad i två delar. I bokens första parti gör författaren nedslag i olika årtionden och platser runtom i världen. I vart och ett av dessa fristående och fullkomligt lysande kapitel lär vi känna en medlem av klanen Madigan lite närmare. De fyra syskonen Dan, Emmet, Constance och Hanna samt deras mor Rosaleen har inte längre så mycket kontakt med varandra. Och allesammans mår mer eller mindre pyton.

I bokens andra del samlas familjen Madigan för första gången på år och dar, julen 2005, i föräldrahemmet i Ardeevin på västra sidan av ön för att fira helgen tillsammans. Juldagarna avlöper ingalunda gnisselfritt. Eftersom mamman aviserat att hon har för avsikt att sälja huset, där alla fyra barnen vuxit upp, är stämningen inte direkt fridfull.

Det var en fråga om struktur, trodde Dan, en fläkt av ens forna jag i ett stycke tyg, en lös bräda. Det var den lugnande idiotin hos mönstrade tapeter….var han än befann sig i världen…var det här hemmet mer begripligt än någonting annat.

 Syskonen hittar snabbt tillbaka till sina gamla roller och deras självupptagna mamma Rosaleen är, i vanlig ordning, besviken och anklagande (En kvinna som inte gjorde någonting och som förväntade sig allt). I romanens final smiter hon sig iväg i affekt i sin lilla Citroën och kör längs ”den gröna vägen”, som löper utmed Atlantkusten. När Rosaleens anförvanter bestört upptäcker att hon är borta kallar de in medlemmar av ”Anonyma alkoholister” för att få hjälp med att leta. De är tydligen de enda vars nykterhet man kan förlita sig på vid den här tiden på året på Irland(!)

Det märkvärdiga med Anne Enright som författare är att hon på bara några få rader lyckas klä av och blottlägga sina karaktärer. De små detaljerna tillmäts stor betydelse. Romanen är full av klarsynta och inte sällan roande kommentarer om människosläktet i allmänhet och familjen Madigan i synnerhet. Enrights sätt att skriva tilltalar mig i högsta grad! Jag tippar att Den gröna vägen skulle kunna bli storfavorit för dig som vurmar för Alice Munros böcker.

Naturligtvis fastnade jag direkt på kroken för Anne Enrights nya vassa familjeroman och jag hade väl egentligen aldrig trott något annat!