Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Den stora utställningen" av Marie Hermanson. Albert Bonniers förlag.

Den stora utställningen eller Boken jag gått och väntat på

Publicerat 22 februari 2018 | Av |

Marie Hermanson överträffar alla mina förväntningar med sin sprillans nya, hett efterlängtade roman om Jubileumsutställningen i 1920-talets Göteborg.

Nästan varje vecka invigdes något nytt och spännande. Staden tycktes explodera i ett fyrverkeri av moderna skapelser. Först var det Götaplatsen, Konstmuseet och nöjesfältet Liseberg… Med häpna ögon såg göteborgarna hur deras utdikade träskmarker, bergknallar och kohagar över en enda sommar förvandlades till en modern stad.

Tid: 1923

Plats: Göteborg

Rollista:

Otto: tretton år, föräldralös och hemmahörande i Frillesås. Hans bästa vän råkar vara en åsna vid namn Bella. Eftersom Otto är den ende som har tumme med detta envisa djur har han fått i uppdrag att ackompanjera henne till Göteborgsutställningen, där hon kommer att vara del av attraktionerna.

Ellen Grönblad: nitton år och ivrig nyanställd volontär (=oavlönad) på Göteborgsutställningens tidning “Kronan och lejonet”. Väluppfostrad familjeflicka från Lerum, tillfälligt inneboende hos sin pappas religiösa faster i hennes spatiösa våning på Vasagatan.

Nils Gunnarsson: tjugonioårig, storvuxen polisdetektiv, nyligen befordrad till biträdande överkonstapel. En handlingens man ska det visa sig. Har ett gott öga till fröken Grönblad.

Albert Einstein: Kontroversiell vetenskapsman från Berlin, där tiderna är oroliga. Som jude är han måltavla för ultranationalisterna. Einstein tilldelades 1921 års Nobelpris i fysik i efterskott, 1922. Eftersom han var förhindrad att närvara vid prisceremonin i Stockholm, kliver han på tåget mot Göteborg för att äntligen hålla sitt Nobeltal (annars utbetalas inte Nobelpengarna). När han inte dyker upp på Centralstationen på avtalad tid anar fröken Grönblad och biträdande överkonstapel Gunnarsson ugglor i mossen.

Biroller, bland andra:

Kurt Haijby: ful fisk, kommer längre fram, efter en kärleksaffär med Gustaf V, idka utpressning mot kungahuset (men det ligger utanför den här historien). 

Paul Weyland: slem bedragare och antisemit med planer att röja Einstein ur vägen. Har för vana att dyka upp, som Gubben i lådan, där man minst väntar sig det för att sedan spårlöst gå upp i rök.

Vendela: granne till Ellen på Vasagatan och ett nöjeslystet praktexemplar av Den Nya Kvinnan. Ser till att Ellen kommer ut i svängen.

Axel och Ture: Ellens käcka bröder, med chalmersmössorna på svaj.

samt alla andra “utställningsrusiga göteborgare”.

Kupolerna och tornen framstod som ännu mer sällsamma i kvällsbelysning. Runt Näckrosdammen brann en cirkel av druvblå elektriska klot. Linbanans gondoler gled genom sommarmörkret, spolformade och upplysta som rymdfarkoster, mot nöjesfältet i öster.

Miljöbeskrivningen känns trovärdig och tidsskildringen övertygar. Hermanson lyckas förmedla en hel del information om utställningen i förbifarten. Här åker besökarna Berg- och dalbana för glatta livet, spisar kalasmat på Huvudrestaurangen, tappar hakan åt allehanda uppträdanden, häpnar över teknikens landvinningar och inte minst tar sig en svängom på Rotundan, med mera, med mera. Strecket mellan vad som är uppdiktat respektive sant, får var och en själv dra (fast jag upptäcker ett upplysande efterord när jag läst ut boken). Författaren får Göteborg att kännas som en småstad, där man stöter på bekanta så snart en sticker hakan utanför dörren. Hon lyckas blåsa liv i sina karaktärer, vilka jag genast tar till mitt hjärta. Ellen är favoriten, medan Einstein kvalar in som god tvåa.

Efter halva boken börjar det nästan kännas som om jag hamnat i en deckare av Maria Lang. Intrigen tätnar då Ellen av en händelse får nys om en komplott mot Einstein. Planen består i att han ska röjas ur vägen. Fast det blir inte det minsta kusligt, enbart trivsamt. Tonen i boken har en charmig, svagt humoristisk anstrykning, något som jag är mycket svag för. Språket ger jag utan att tveka högsta betyg, varje ord är valt med omsorg. Några magiska inslag, som är något av Marie Hermansons signatur, kan jag inte upptäcka.

Den stora utställningen har, som sagt, överträffat alla mina förväntningar! Reservera boken på stört! Eller låna som e-bok.

Själv blev jag, efter att ha läst romanen, nyfiken på Albert Einstein och ska genast se till att rota fram en biografi om honom.

Nu i vår kommer vi ha online bokcirkel om denna bok och Marie Hermanson själv är med sista veckan! Läs mer här och anmäl dig!