Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Den smala vägen mot norr". Lind & Co förlag.

Den smala vägen mot norr

Publicerat 21 november 2016 | Av |

”En bra bok är en som man får lust att läsa om, hade han upptäckt. En stor bok tvingar en att läsa om ens egen själ. Sådana böcker var i hans ögon sällsynta, och de blev sällsyntare ju äldre han blev.”

Det är den åldrade läkaren Dorrigo Evans som talar. Nutid, Australien, Dorrigo håller fast vid sin karriär som kirurg trots att kollegorna tycker att han börjar bli för gammal och vårdslös. Han stannar kvar i ett dött äktenskap, men söker ständigt nya älskarinnor. Det är som om Dorrigo ända sedan kriget inte riktigt lyckas med att vara levande inombords.

Vi kastas tillbaka till krigsåren, och får vara med om Dorrigos intensiva och kortvariga kärlekshistoria som kommer att sätta spår i honom för alltid, och tiden i krigslägret som kommer att göra honom till en hjälte som det skrivs böcker och görs dokumentärer om.

Den smala vägen mot norr är en av de bästa böcker jag läst i år. Jag känner Australiens torra jord och den asiatiska djungeln ända in på huden. Författaren Richard Flanagans pappa var krigsfånge på den ökända järnvägen mellan Thailand och Burma och det märks att bokens miljöer och personer är starkt inspirerade av denna erfarenhet.

Många bilder och formuleringar drabbar och stannar kvar inom mig. Och människorna är ärligt men ömsint skildrade. Dorrigo, som blir en hjälte, inte av eget val utan på grund av de andra fångarna. De behöver honom som läkare och moralisk förebild för att överleva. Varje dag i lägret ser han till att sköta sin hygien, se vårdad ut och uppträda med tilltro trots att han inom sig är vilsen och självisk. Dorrigo bokstavligt lever mottot: bota ibland, lindra om möjligt och alltid trösta.

Han kämpar för männen och de skapar honom med sina förväntningar. Motsatsen till Dorrigo är den japanske lägerchefen, Nakamura, som är en ”god japan” . Hans uppgift är att se till att järnvägen byggs, till vilket pris som helst. Att sätta sig i respekt, om det så är genom att halshugga en oskyldig fånge, är hans enda chans. Efter kriget är det som om deras liv går i motsatta banor. Nakamura blir en blid och omtyckt familjefar, Dorrigo en otrogen och chanstagande kirurg. Vem är ond, vem är god? Vem är hjälte?

Den smala vägen mot norr är en mycket brutal och mycket vacker bok. Den har meningar som jag vill läsa högt för mig själv. Den är på många sätt en stor bok, vi får följa personerna under lång tid, ända till det som blir deras slut. En bok om kärlek, lidande och livet. Det är en bok som kanske kan trösta i turbulenta tider, eller få en att förlora hoppet. För det verkar som om vi aldrig lär av historien, aldrig slutar kriga eller bedra. Samtidigt verkar vi också vara förmögna till mänsklighet och godhet i de svåraste av stunder.