Bokomslag till "Den siste vite mannen" av Mohsin Hamid. Natur & Kultur.
Den siste vite mannen
Jag fick med mig en fantastisk roman på min tidiga semester i maj. Ni vet när man lyckas välja något som är precis rätt läsning där man befinner sig just nu.
Den siste vite mannen av Mohsin Hamid får mig direkt att tänka på Camus Främlingen.
Redan de första raderna slår an tonen:
En morgon vaknade Anders, en vit man, och upptäckte att han hade blivit mörk och omisskännligt brun. Upptäckten skedde gradvis och sedan plötsligt: först, när han sträckte sig efter telefonen, som en känsla av att gryningsljuset gjorde något märkligt med färgen på hans underarm, sedan, chockartat, som en sekunds övertygelse om att det låg någon bredvid honom i sängen, en man, mörkare, en skrämmande tanke men en som ändå måste vara omöjlig, den andre rörde ju på sig samtidigt som han själv rörde på sig, var inte en person, inte en annan person, utan bara han, Anders…
Det här är en tunn bok på endast 159 sidor, men som rymmer så mycket klokskap.
Mohsin Hamid skriver om Anders, en vit man, som aldrig behövt reflektera över sin nationalitet, sitt ursprung, sina rättigheter och privilegier. Så en morgon vaknar han upp och upptäcker att han blivit mörk och att hans hudfärg nu är brun. En absurd känsla infinner sig. Är det dröm eller verklighet. En Kafkalik tillvaro tar sin början. Anders blir nu starkt medveten om hur andra människor ser på honom. Allt som tidigare varit självklart blir nu en prövning.
Anders försöker uppträda naturligt och vara den han alltid varit, men han känner sig obekväm och paranoid. Samhället blir alltmer hätskt och en aggressiv stämning sprider sig i staden i takt med att medvetenheten om vad som håller på att hända är uppenbart. Det är inte bara Anders som förändras. Fler och fler byter hudfärg. Nationalister går samman, de som vill bevara den vita rasen.
Det här är inte bara en roman om vår samtid och den polarisering och det utanförskap som växer sig allt starkare. Det är också en vacker roman om kärleken mellan två älskande och mellan föräldrar och barn. Hamid skriver med ett knappt enkelt språk, utan utbroderingar.
Budskapet går fram. Vad som för vissa är en självklar rättighet är för andra något man bara kan drömma om. Vi är definierade utifrån vår hudfärg och ras oavsett hur fördomsfria vi tror att vi är. Vithetens status står högre än både kön och klass.
Mohsin Hamid lyckas med få ord träffa mitt i prick, både vad det gäller samhällsyttringar och känsloyttringar. Han beskriver kärlekens växande kraft och familjen starka band, som håller oss samman när hoten trycker på.
Det här är något av det bästa jag läst på länge.
Den siste vita mannen finns även som e-bok i Libby.
Jag läser helst fransk modern litteratur eller böcker som öppnar upp mitt seende för andra kulturer, eller om olika människoöden som griper tag och får mig att tänka nytt.
Delar gärna mina läsupplevelser med andra.
