Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Den sista resan" av Jenny Diski. Alfabeta förlag.

Den sista resan

Publicerat 19 maj 2017 | Av |

Den brittiska författaren Jenny Diski gick bort i lungcancer förra våren. Hon är lite extra saknad av oss göteborgare i och med hennes månatliga krönikor i Göteborgs-Posten.

Missa inte Den sista resan, Diskis jättefina självbiografi!

Jenny Diskis boksinnade personlighet har många av oss lärt känna allt sedan debuten på svenska, 2004, med den högst personliga reseskildringen På tunn is: en resa till Antarktis, där jag vill minnas att hon ombord på ett fartyg ojar sig över att förväntas umgås med sina medpassagerare, när hon helst av allt vill hålla sig i hytten med sina böcker som enda sällskap. Faktum är att boken handlar mer om en inre än en yttre resa.

Diski var fortfarande vid nästan sjuttio års ålder frapperande stilig med sitt silvriga pageklippta hår. Hon beskriver i Den sista resan hur hon 2014 fick besked om att hon led av obotlig lungcancer. Diski citerar författaren Truman Capote, som sa ”Jaha, jag har fått cancer. Jag skriver”, och tar utan dröjsmål itu med att börja skriva sina memoarer.

Den sista resan är uppdelad i tre delar. Till sidantalet handlar ungefär halva boken om cancern (behandlingarna och tiden mellan dem). De resterande sidorna berör Jenny Diskis trasiga uppväxt och beskriver hennes relation till författaren Doris Lessing, som kom att bli en slags fostermamma för henne. Eftersom Jenny och Doris gjort upp om att inte skriva något om deras samröre så länge den andra var i livet, så är det först i denna sin sista bok som Jenny avslöjar identiteten på sin (berömda) fostermamma.

Doris Lessing erbjöd Jenny Diski tak över huvudet när hon som tonåring inte hade någonstans att ta vägen. De höll sedan kontakt genom alla år tills Doris avled 2013, nittiofyra år gammal. Men förhållandet dem emellan var aldrig vare sig hjärtligt eller okomplicerat. Porträttet av Doris Lessing är överhuvudtaget inte vidare smickrande. Att Doris använde Jennys liv som material till flera av sina böcker, bland annat En överlevandes minnen, kunde hon aldrig riktigt förlåta. Doris lät vidare Jenny sväva i okunnighet om hur länge hon skulle få lov att stanna hos henne, något som skapade osäkerhet och bitterhet hos flickan. Doris beskrivs som självupptagen och brydde sig, enligt Jenny, mer om sina katter än om människor. Hon verkade dessutom överraskande fixerad vid sex. Men det ska sägas att Jenny inte heller framställer sig själv som någon ängel i boken, tvärtom.

Skildringen av Doris Lessing och hennes författarkollegor under ”the swinging sixties” slukade jag girigt.

middagarna vid Doris matbord med hennes engagerade debatterande vänner, engångsliggen med förförare och förlorare, demonstrationerna mot kärnvapen och apartheid som utspelade sig mot den mörka fond som senare skulle kallas ”sextiotalet”.

Missa inte denna synnerligen intressanta och lättillgängliga självbiografi!

Kommentarer inaktiverade.