Den Gyllene Paviljongens Tempel
Ibland kan jag tänka att det finns två olika kategorier författare. Dels de goda berättarna som är bra på att spinna intriger. Men så finns de sällsynta ordkonstnärerna, de som förmår ge orden ett eget inre liv som samverkar i ett slags absolut gehör med berättandet och berättelsens psykologi. En sådan författare är japanen Yukio Mishima.
Yukio Mishima, född 1925, hette egentligen Hiraoka Kimitake, men valde att skriva under pseudonym av rädsla för faderns ogillande. Mishima var homosexuell och hans första roman Demaskering handlar om svårigheterna att leva ett liv i öppenhet med en avvikande sexuell läggning. Mishima var en komplicerad natur, i vars inre motstridiga krafter ständigt drev honom att leva sitt liv på en knivsegg. Våld, skönhet, kroppskultur, högerextremism … Starka känslor som visade upp livets ytterligheter och kontraster hyllade han. 1970 försökte han genomföra en statskupp med sin egen lilla privatarmé men misslyckades. För honom återstod bara det rituella självmordet. Dessbättre hade han då en stor litterär produktion bakom sig, men Japan förlorade ändå en av sina största författare.
Nu har hans roman Den gyllene paviljongens tempel kommit ut i ny upplaga på Lind & Co:s förlag med ett läckert, fantasieggande omslag. Detta är inte en bok man sträckläser, man avnjuter den långsamt och funderar över berättelsens skimrande och komplicerade flätverk.
Boken är en fantasi över en verklig händelse som utspelade sig i Kyoto 1950. En ung novis brände då ner det femhundraåriga zenbuddhistiska templet, ett av Japans mest älskade byggnadsverk. Det är lätt att förstå att en författare som Mishima fascineras av händelsen.
I romanen heter pojken Mizoguchi och är en ung man som förhånas för sitt utseende och sin stamning. Fadern som är tempelpräst berättar ständigt för sin son om Det Gyllene Templet och i pojkens inre börjar en relation till templet stilla spira. Fadern insjuknar och använder sina sista krafter till att besöka byggnaden med sin son.
Först blir Mizoguchi besviken. Templet är åldersstiget och missfärgat, målningarna flagnar och det ekar tomt i rummen. Men i solnedgången ser han hur byggnaden speglar sig i en liten damm. Ljuset i dammen verkar komma underifrån samtidigt som Det Gyllene Templet tycks sjunka ner i vattnet ”som ett väldigt ankare av rent guld som har blivit alldeles svartnat av rost”.
Från och med nu existerar templet inom Mizoguchi och han bär det i sitt inre som en symfonisk dikt. När fadern dör får han plats där som novis och så småningom börjar han studera vid universitetet. Samtidigt som han själv börjar en annan pojke sin novistillvaro där, Tsurukawa. Tsurukawa är en pojke med ett ljust och öppet sinne och för första gången får Mizoguchi en riktig vän. Men Tsurukawa dör och när Mizoguchi börjar universitetet möter han Kashiwagi som med sin krassa personlighet är Tsurukawas motsats. Nu börjar ett helt annat samspel – Kashiwagi leker hänsynslöst och känslokallt med dem han omger sig med och genomskådar hela tiden allt och alla. För Mizoguchi blir det en balansgång att förstå Kashiwagis bevekelsegrunder för sitt destruktiva handlande, samtidigt som han försöker sortera sitt eget inre kaos.
Det är en utmaning att förstå varför Mizoguchi till sist sätter eld på templet. Den novis som i verkligheten brände ner templet lär ha sagt- ”jag hatar mitt eget jag, mitt onda, stammande, fula jag”. Om man anser att man bara är värd andra människors förakt vill man kanske uppnå en slags fullkomning i det genom att begå den för en japan mest föraktfulla handlingen av alla.
Eller ville han uppnå en befrielse från sin egen organism och sitt beroende – eftersom han ju bär templet inom sig – genom att förinta det?
Jag får en känsla av att en västerlänning som inte är insatt i ett zenbuddhistiskt tänkande missar en del poänger. Den destruktiva handlingen, förstörelsen är inte alltid av ondo. Den mynnar trots allt ut i förnyelse. Den värsta dödssynden av alla är kanske likgiltigheten; den kan ju inte omvandlas till något annat. Men ondska kan föda godhet och tvärtom. Jag tänker mej att man som buddhist förespråkar den goda handlingen, men att man ändå försöker vara fri från värderingar, liksom hela denna berättelse är.
Romanen nästlar sig på något underligt vis in i hjärnvindlingarna medan man läser. Det Gyllene Templets skönhet eller dysterhet samspelar med pojkens (och läsarens) inre, de poetiska, naturlyriska beskrivningarna av platsens magi gör att man liksom känner templets andning alldeles intill sig. Det är spooky. Och vackert!
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
