Den befriande åldern
De flesta av oss längtar inte efter att bli gamla. Om man bad någon att fritt associera över ordet ålderdom så skulle säkert dystra begrepp som fysiskt förfall, hjälplöshet och glömska lyftas fram. Men finns det goda sidor med att bli gammal, vinster i livet som inte ungdomen erbjuder?
Jane Miller inleder sin bok Den befriande åldern: tankar om att vara gammal med orden ”Jag är gammal, känner mig gammal och ser gammal ut.”
Med en slags nykter realism filosoferar hon över människans olika åldrar och vad gott eller mindre gott de för med sig.
Är det alltid så kul att vara ung? Själv tycker Miller att det är mycket bättre att vara gammal.
Borta är den där tärande livshungern som hela tiden går ut på att vilja ha saker, kärlek och bekräftelse. Har mitt hjärta blivit gammalt, frågar hon sig.
Men när begären avtar skärps blicken. När man slutar att iaktta sig själv blir man mer uppmärksam på den andre och på allt runtomkring.
Jane Miller har varit lärare i engelska språket och hennes bok är full med litterära citat och tankespår över andra författare som funderat på ålderdomen.
Poeten Hugo Williams påstår till exempel att ålderdomen förändrar oss så mycket att vi inte ens kan känna igen oss själva. Är det så?
Att de gamla blir kverulanter och iakttar de ungas livsstil och mode med grinig skepsis är inget nytt under solen. Miller formulerar det så att vi omärkligt och smygande förvandlas till våra egna föräldrar:
Ingen vill förstås tro på det. Inte heller vi accepterar hur vi på otaliga sätt sakta och omärkligt förvandlas till våra föräldrar, eller att den processen plötsligt har ökat takten. Det där gamla paret som vi så obesvärat överglänste – sorglöst talade vi förstånd med dem om den moderna världen, och försvarade såväl vår generations språkliga glidningar och påhitt som Rolling Stones och minikjolar mot deras skepsis, deras bättre smak och högre krav på standard: med ens är vi de, och de är vi.
I ett av kapitlen ger hon exempel på författare och kompositörer som skrev sina främsta verk när de blivit gamla. Själv kommer jag att tänka på Harry Bernstein som debuterade med den underbara självbiografiska boken Den osynliga väggen när han var över nittio år gammal.
Hemligheten med att åldras och bli gammal på ett livsbejakande vis är kanske att man hela tiden ser fram emot något? Och att man förstår att ålderdomen är en del av själva livet och inte en del av döendet.
Boken är översatt av Urban Jürgensen, med förord av Elsie Johansson.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
2 svar till “Den befriande åldern”
Det var ju kul att få boktips även för oss som kommit lite upp i åren :). Låter som en bok jag skulle vilja läsa.
Hej Helena, då blir vi inspirerade att ge lite fler boktips som riktar sig till äldre!