Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Den bästa dagen är en dag av törst". Forum Bokförlag.

Den bästa dagen är en dag av törst

Publicerat 26 oktober 2013 | Av |

Vet du vad som hände på Vasaplatsen 11 i Göteborg för exakt 113 år sedan idag? Jo, då föddes Karin Boye. I Jessica Kolterjahns roman Den bästa dagen är en dag av törst får vi lära känna Boye under tiden i Berlin.

Som poet och författare till flera romaner, noveller och artiklar har Karin Boye berikat litteraturen. Åren 1932- 33 bodde hon i Berlin varifrån hon skrev för Spektrum där hennes essä Språket bortom logiken publicerades och pläderade för ett nytt poetiskt symbolspråk influerat av psykoanalysen. Det är psykoanalysen som för henne till Berlin. Jessica Kolterjahn berättar i Den bästa dagen är en dag av törst om Boyes kamp med det som bröt ned henne.

Älskad som poet och författare men föraktad av sig själv, lämnar hon Stockolm med knappt mer packning än sin skrivmaskin och sin depression och reser till Berlin för att med psykoanalysens hjälp bli av med det ”onda gift som rinner i kroppen”, ”homosexualiteten som hindrar henne från att leva”. Giftet som stegras och avtar och beskrivs i olika färger och nyanser beroende på styrka. En skala som ibland blir så starkt att det luktar ruttet och dött så att hon inte kan andas. Trycket i bröstet blir för tungt att bära. Då är döden en välkommen vän och befrielse.

Kolterjahns språk är på samma gång poetisk och direkt. Därför är det lätt att ta till sig berättelsen och komma nära huvudpersonen och känna stämningen i det samtida Berlin. Förutom att tonen bär stråk av Boyes eget språk får vi flera direkta citat ur hennes brev och verk.

Under psykoanalysen berättar Boye om sitt liv – om barndomen, föräldrarna, vännerna, förälskelserna och kärleken, om upplevelsen och tankarna kring allt detta innehåll och hur det lett henne hit. Än närmre kommer vi Boye eftersom berättarperspektivet är i Jagform. Vi lär känna huvudpersonens inre värld, tankar, känslor och upplevelser av livet som varit och det som pågår under året i Berlin. Det kretsar kring vännerna, kärleken, depressionen och skrivandet. Ytterligare mörker färgar berättelsen eftersom nazismens skugga och den växande terrorn stegras i det samtida Berlin.

Romanen är på samma gång en kamp mot ”dödsmakterna” och självhatet och en kamp för friheten, ”det levande livet” och kärleken. Det är ”den levande döden” hon vill bli fri från. I Berlin finns för tiden flera mötesplaster för homosexuella innan nazismen präglar och tar över. Sakta vågar hon besöka dessa platser. Samtidigt som hennes relationer till en början ger skamkänslor och mer ångest, förstår hon trevande att det är friheten att leva utifrån sig själv och sin sexualitet som gör henne till en levande människa istället för ”en levande död”.

Vi lever fullt ut när vi står stilla och lyssnar inåt för att höra vem vi är och vad vi vill – när vi bejakar oss själva. Det handlar om att ta livet på största allvar. Ingenting annat duger.

Ett stycke jag fastnade särskilt för bland många är ett varmare, gladare och smått finurligt minne i kontrast till det mörka. Hon berättar om sin far och hur hon med honom lekfullt närmade sig böckerna och bokstäverna. Den första känslan för formen och det skrivna ordet.

Far lärde mig att läsa. Jag förstod tidigt att bokstäver var något heligt.

Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:

”Vad heter den?”

”Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?”

Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.

”Ser du att de bildar små kedjor?” Min blick följer fars fingrar. ”Det är ord, Karin. Visst är de vackra?”

 

Kommentarer inaktiverade.