Den ädla döden

Martyrskap är ett ord som ofta återkommer i nyhetsrapportering. Självmordsbombare som drar med sig oskyldiga människor in i döden kallas martyrer av sina åsiktsfränder. Och de som offrats i blodiga våldsdåd likaså. Idag förknippar vi termen främst med jihadism och med österlandet.

Att martyrskapet funnits i västvärlden så länge som människan uttryckt sig i skrift är något vi kanske inte reflekterar över.

Michael Azar har skrivit en bok om det västerländska martyrskapets historia, Den ädla döden. Blodets politik och martyrens minne. Han har valt att inte skriva om islam, utan om kristna och revolutionära traditioner i väst, om man nu alls kan dela upp världen i öst och väst i detta sammanhang. Historien visar upp fullt med exempel på att martyrskap är en företeelse som inte har någon geografisk eller idémässig gräns.

Människan har i motsats till andra varelser en förmåga att låta idéerna bli viktigare än själva livet. Genom att vara trogen sina högsta värden bevisar hon att friheten att tänka rätt är större än allt. På så sätt får despoter och förtryckare heller inte makt över den fria anden eller över den enskilda individen.

År 399 före Kristus döms Sokrates till döden. Vännerna försöker få honom att fly, men Sokrates insisterar på att underkasta sig sitt orättfärdiga straff. För honom är det viktigare att leva väl än att bara existera. På så sätt demonstrerar han sin moraliska överlägsenhet gentemot sina åsiktsmotståndare och blir ett exempel på att idéerna är större än allt.

Martyrskapet har varit högst levande i den kristna traditionen. Kristus själv offrade sitt liv för att mänskligheten skulle bli rentvådd från sina synder, sägs det. Men då avkrävs den kristne ett leverne som visar att Kristi offergärning inte varit förgäves.

Att Jesu tidiga efterföljare var hängivna sin tro är väl dokumenterat. Nästan alla av hans egna lärjungar avrättades på ett plågsamt sätt.

Martyrskapet har förmodligen varit en nagel i ögat på makthavare i alla tider. Hur kuvar man den, för vilken döden inte betyder något, jämfört med de idéer hon brinner för?

De kristna makthavarna satte ofta hårt mot hårt och efterlevde inte själva Jesu fredsbudskap. Korstågsfarare röjde i österlandet och kristna sekter förföljdes. Varje kristen sekt hade sina egna martyrer.

Azar vidgar martyrtanken till att också omfatta revolutionärer och omstörtare. Så även i sekulära sammanhang föds det martyrer. Ett exempel är Che Guevara. Han som såg sig själv som en av många som bekämpade imperialismen, men blev ändå  en ikon med martyrstatus efter sin död.

Kanske har människan ett behov av sina martyrer för att förstärka den egna identiteten och göra fienden än mer synlig. Men vad vill hon egentligen mer med sina martyrer och vad fyller de för behov?

Kanske är det brutalt avklippta livet så skandalöst för den mänskliga tanken att vi inte kan annat än tränga bort döden genom att förskjuta och förvandla den till en livsalstrande kraft. På ett eller annat sätt måste vi låta de döda återvända för att verka mitt ibland oss. Det är kanske människans sätt att frigöra sig från naturens förkrossande makt, att mildra den skymf som ödet har i beredskap åt oss alla.

På samma gång som idéernas lyskraft kan ändra historiens gång bärs de ju alltid fram av den enskilda lilla människan Någon måste har börjat att formulera en tanke i sitt huvud. Jag tänker att martyrskapet är mänsklighetens sätt att försöka övervinna sin litenhet och uppgå i något som är större än hon själv. Men samtidigt som människan avstår från livet för något hon upplever som större, är det en paradoxalt nog en handling där individen blir än synligare.

Kom och lyssna på Michael Azar, då han berättar och samtalar med psykoanalytikern Mats Svensson om sin bok Den ädla döden. Blodets politik och martyrens minne.

I samarbete med Göteborgs Kliniska Seminarium.