Blogg, Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "De förklädda flickorna i Kabul". Albert Bonniers förlag.

De förklädda flickorna i Kabul

Publicerat 1 maj 2015 | Av |

I FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna Artikel 23 står det att var och en har rätt till arbete. Men i Afghanistan finns det endast ett möjligt yrkesval för en kvinna och det är att vara lärare i en flickskola. En kvinna får ju inte ses tillsammans med en man i sin yrkesutövning.

2005 var året då talibanerna förlorade makten. Nu skulle ett nytt samhälle se dagens ljus där demokratiska krafter skulle få verka och kvinnorna ta plats i parlamentet. Men var fanns de människor som plötsligt skulle bejaka en demokratisk utveckling baserad på allas lika värde?

Jenny Nordberg har skrivit en verklig insiderbok om tiden efter talibanernas fall och kvinnornas situation i landet. I boken De förklädda flickorna i Kabul berättar hon om Azita och hennes kamp för att få arbeta utanför hemmet och bli en del av det politiska livet i Afghanistan.

Azita föddes i en familj där fadern var professor och där utbildning var en självklarhet också för kvinnor. Men när talibanerna kom till makten blev situationen en annan. Nu gällde det att rädda flickornas liv och inlemma dem i det sociala mönster som anbefalldes av talibanerna. Om de fick veta att det fanns en vacker, ogift och utbildad flicka i ett hushåll, skulle de helt enkelt komma och ta henne och göra henne till hustru åt någon krigsherre uppe i bergen.

Azita tvingas gifta sig med sin illiterate kusin och flytta till en by ute på landet. Hennes pappa ger ett ultimatum för äktenskapet och det är att hon skulle få tillåtelse av sin man att arbeta politiskt; något som hon verkligen brinner för och ser som sin livsuppgift. Och så småningom kan familjen också flytta till Kabul, där Azita börjar sin politiska karriär.

Men det är inget drömläge för en kvinna att vara parlamentariker i ett land där regeringen består av knarkhandlare och f.d. krigsherrar. Att hon ens tar sig denna frihet är en provokation för de flesta män.

Azita har ingen son. I Afghanistan är kvinnans viktigaste uppgift att föda söner. Lyckas hon inte med det blir hon anklagad för att inte ha önskat en son tillräckligt starkt och kan inte mötas av respekt. För Azita blir det en stor motgång för henne i det politiska livet och hon tvingas fatta ett dramatiskt beslut. Hennes yngsta dotter Mehran blir en så kallad bacha posh, dvs görs om till pojke. Mehran ger på detta sätt också sina systrar större frihet. Nu kan de få gå till lekplatsen i sällskap av sin ”bror”. När en flicka nått puberteten förväntas hon återta sin kvinnliga identitet, men hur lätt är det?

För Azita är systemet med bacha posh det yttersta beviset på bristen på jämställdhet. Men samtidigt kan det innebära ett litet steg framåt mot ett rättvisare samhälle. De flickor som fått smaka friheten har förstått hur djupt diskriminerade de är och kanske blir de framtidens frihetskämpar för mänskliga rättigheter och självbestämmande för kvinnor.

Många kvinnoprojekt har startats av västerlänningar i välmenande anda. Det bästa hade varit om man insett att det är männen som i första hand behöver utbildas. Att mäktiga män utbildar andra män, menar Jenny Nordberg.

Så här på 1:maj kan man sända en tanke till alla de kvinnor som inte har en chans att ens söka ett arbete utanför hemmets sfär. De blir kvar i sin kvinnovärld med få möjligheter till den tankestimulans och interaktion med andra människor som arbetslivet ger.