Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Däruppe är det tyst". Nilsson förlag.

Däruppe är det tyst

Publicerat 13 februari 2016 | Av |

En boks titel och dess första mening är i mitt tycke mycket viktiga. Holländaren Gerbrand Bakker har lyckats förträffligt med bådadera!

”Jag har burit pappa ditupp.” Så börjar Gerbrand Bakkers prisbelönta debutroman Däruppe är det tyst. Meningen utgör en slags programförklaring för bokens huvudperson Helmer van Wonderen. Han gör vid 55 års ålder en sorts fadersuppror i och med att han kånkar den skröplige farsgubben med dennes pinaler, upp till husets övervåning och installerar honom i sitt gamla pojkrum, i väntan på att han ska dö.

Helmer registrerar i detalj sina göranden i boningshuset och på gården. Hans liv på en liten bondgård i Waterland i norra Holland är så långt från min romantiska bild av livet på landet som man kan komma. Tillvaron är ensam och enahanda. Det är inte precis klackarna i taket.

Helmer delar sin tid mellan mjölkkorna, fåren, åsnorna och fadern, som han slänger åt en matbit då och då. Till ett par grannpojkar, deras mamma, mjölkhämtaren och boskapshandlaren som besöker gården säger Helmer att hans far blivit senil och inte vill träffa någon. Som läsare grubblar man en del på Helmers ansträngda förhållande till sin far. Under läsningens gång får vi ledtrådar till vad som hänt dem emellan i det förflutna.

Fadern hade egentligen bestämt att Helmers tvillingbror Henk var den som skulle tagit över gården. I stället blev Helmer tvungen, när brodern dog i en bilolycka 1967, att avbryta sina universitetsstudier och ta hand om gården.

Tvillingbroderns flickvän Riet dyker upp med sin son, som i likhet med Helmers bror heter Henk och är i samma ålder som brodern när han dog. Det får Helmer att känna sig ”omringad av det förflutna” och han tvingas slutligen att konfrontera det.

Böckers sista meningar borde vi uppmärksamma mer. Gerbrand Bakkers roman slutar med orden ”Jag är ensam”. Helmer inser till sist att han är mer än en halv tvilling; han har sitt eget liv att leva. Bokens slut inger hopp om förändring.

Språket i Däruppe är det tyst matchar det karga, men vackra landskapet. Det är en klart läsvärd bok ur bokfloden 2015. Boken gör kanske inte så mycket väsen av sig, men du kommer att ha behållning av den under lång tid. Låna den hos oss!