Boktips, Skönlitteratur

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Publicerat 5 mars 2018 | Av |

Efter att ha läst Neapelkvartetten som jag verkligen tyckte om, blev jag såklart lycklig över att hitta ytterligare en titel översatt till svenska av Elena Ferrante.

Dagar av ensamhet är den första delen i en trilogi som är löst sammanhållen, men med ett gemensamt tema. Berättelser om obesvarad kärlek.

En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelade min man att han tänkte lämna mig. Han sade det när vi dukade av och barnen som vanligt kivades i rummet intill och hunden låg och sov vid elementet och jämrade sig i sömnen.

Med de orden inleds berättelsen om Olga, 38 år gammal och tvåbarnsmor.

Olgas man Mario tar helt på sig skulden för separationen, Olga har absolut inte gjort något fel och är helt utan skuld till hans beslut. Mario förklarar sitt handlande med otaliga ursäkter och betygar att allt är helt och hållet hans fel. Han hänvisar till sin svåra barndom som enligt honom själv skall ha gjort honom totalt oförmögen till äkta och djupa känslor.

Men det visar sig trots allt till slut att det ”bara” handlar om en annan mycket yngre kvinna. Och Mario har väntat länge, den andra kvinnan är Arla, en tonårsflicka som figurerat i deras förhållande vid en tidigare kris. Olga inser att hon blivit bedragen i fem långa år medan Mario väntat med att överge henne tills Arla blivit myndig. Vilket gör sveket om möjligt ännu större.

Hela hennes liv faller samman. Redan vid tjugo års ålder hade Olga ett eget arbete och vid tjugotvå års ålder hade hon också lyckas få en av sina litterära texter publicerad. Vid 22 års ålder gifter hon sig med Mario och därefter kommer hennes första barn Gianni och senare Ilaria. Och nu vid trettiosex års ålder är hon reducerad till ingenting! Utan arbete och utan man …

Samtidigt minns Olga kvinnan i sin barndoms kvarter med skräck, hon som blev lämnad av sin man och blev den galna kvinnan, La poverella – lilla stackarn, som grät, skrek och plågades. Hon minns hur hon tjuvlyssnade på skvallret och de skrämmande historierna om den galna försmådda kvinnan, historier som bränt sig fast i hennes minne. Hon är fast besluten att detta inte skall drabba henne. Men hatet, aggressiviteten och bitterheten kan hon inte värja sig mot, hur mycket hon än anstränger sig.

Tvärtom, hon ringer och trakasserar deras gemensamma vänner, uppför sig hatiskt mot sin omgivning, förföljer sin man, klarar inte att behärska sin vokabulär och barnen glömmer hon nästan bort. Allt som hon föresatt sig att inte vara blir hon!

Det är oerhört väl och obehagligt beskrivet, dessa totalt klaustrofobiska och hallucinatoriska dygn som vi får följa Olgas ensamma vistelse i lägenheten där hon totalt tappar fotfästet i tillvaron.

Slutligen blir det en granne som närmar sig henne som får betydelse och en väg ut ur mörkret.

Den påminner tematiskt lite om hennes tidigare översatta Neapelkvartett, med den obesvarade kärleken, bitterheten, trots att man inte längre vill ha objektet men ändå upplever att vara försmådd. Kvinnors liv och villkor. Men den här tycker jag bättre om. Den är oerhört mycket mer förtätad och raseriet och bitterheten fullkomligt rasar igenom boken. Fantastisk skildring!