Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Guds barn". Albert Bonniers förlag.

Cormac McCarthy i högform

Publicerat 16 februari 2016 | Av |

Cormac McCarthy är en av de stora amerikanska författarna, en av de vars obarmhärtigt grymma berättelser stannar kvar i kroppen efter att du läst dem. Hans Guds Barn är inget undantag.

Guds Barn skrev han redan 1973 men den kommer först nu i svensk översättning. Du som läst eller för den delen sett filmatiseringar av hans böcker Vägen eller No country for old men kommer att känna igen dig. Att McCarthy lyckas med att beskriva de vidrigaste omständigheter (en bekant gav bort Vägen till sin svärmor med uppmaningen: Läs denna, de grillar spädbarn) på ett alldeles accepterbart sätt är ett underverk av språklig begåvning. Nämnas bör att McCarthy ofta omtalas i nobelprissammanhang.

Guds Barn handlar om Lester Ballard och hur han vräks från sin faders gård i Tennessee, det är början på en färd där Lester Ballard med säkra steg ställer sig mer och mer utanför samhället. Jag är som läsare osäker på om det enbart är samhällets strukturer som gör denna spiral möjlig utan att också denne högst obehagliga huvudperson kanske medvetet väljer det själv för att då kunna ge efter för sina drifter. McCarthy vill få mig att tro och gå med på att Lester Ballard är en av ”guds barn”, alltså en människa precis som alla oss andra. Om Lester Ballard ska vi säga att han är både tjuv, mördare och nekrofil. Och att jag (precis som Lester Ballard) ställd mot naturen, som är högst närvarande och fantastiskt skildrad i boken, skulle kunna bete mig och bli på samma sätt som huvudpersonen. Mina instinkter skulle alltså ta över helt när vi tar bort den tunna fernissa av civilisation de flesta av oss ändå väljer att ingå i.

Boken är löst baserad på verkliga händelser, men det har egentligen ingen betydelse. Berättelsen är universell, den handlar om ont och gott. Finns det onda människor? Hur skapas de? Föds man sådan eller gör omständigheter/tillfälligheter att man blir på ett visst sätt? Om du förväntar dig svar på frågorna om varför Lester Ballard väljer att göra som han gör så finns inte det att finna i boken. Den handlar inte om att ge förklaringar till ett beteende, den handlar om de eviga frågorna ovan. I en bok med titeln Mörkrets Furste så driver författaren Darren Oldridge tesen att vi uppfunnit Djävulen för att vi människor behöver en enkel förklaringsmodell till varför mänsklig grymhet existerar. Men McCarthy gör inte heller den genvägen möjlig för oss, han demoniserar eller moraliserar aldrig.

Guds Barn tillhör en genre som på amerikanska kallas ”southern gothic”. Andra författare inom genren är Harper Lee, William Faulkner och Anne Rice och den omfattar även musik som Woven Hand och Nick Cave & the Bad Seeds samt filmer och tv-serier som Winter’s Bone och True Blood, men jag skulle också säga att omåttligt populära True Detective säsong 1 definitivt också hör hemma här. Tv-serien The Walking Dead kanske mer än något annat jag läst eller sett, undersöker just omåttlig mänsklig grymhet och vilken roll vår civilisation spelar för att upprätthålla våra uppförandekoder mot varandra.

Ofta inom ”southern gothic” så finns en djupt störd eller excentrisk karaktär, ambivalenta könsroller, nedgångna omgivningar, groteska situationer som kommer från fattigdom, utanförskap, brottslighet och våld. Det finns ofta en form av socialrealism med, och så även i Guds Barn. För jag frågar mig hur en människa kan försvinna från samhället så som Lester Ballard gör, och jag funderar såklart på om samma sak skulle kunna vara möjlig i Sverige. Om jag ska fundera på en svensk motsvarighet är det svårt att finna, men förra årets Norrut åker man för att dö av Ida Linde utforskar Norrland och hur två människor ställer sig utanför lagen och samhället genom hemska handlingar. Men den är på inga vägar av samma kaliber i vidrighet som Guds Barn. Och medan Ida Lindes bok ackompanjeras av mjuka Bruce Springsteens album Nebraska så är Guds Barn snarast ackompanjerat av Wovenhands fräsande, spottandes skiva Ten Stones och låten Kingdom of ice som ger samma rysningar som boken.

Ändå uppmanar jag alla att läsa den. Det är en berättelse som vi kanske alltid som människor berättat, och få författare idag skulle klara det språkligt utom kanske just Cormac McCarthy, den enda liknande jag kan komma på är tysk-franska Gabrielle Wittkop som med samma språkliga begåvning för det makabra kan göra det vackert. McCarthy backar inte för något och hans skoningslöshet och hans glasklara språk som nästan befinner sig under huden på läsaren gör den omöjlig att lägga ifrån sig även om berättelsen i sig ibland kräver andningspauser.