Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Cigaretten efteråt". Bonniers förlag.

Detalj ur omslaget till "Cigaretten efteråt". Bonniers förlag.

Cigaretten efteråt

Publicerat 7 januari 2012 | Av |

Visst är det behagligt att hålla i en bok i det lilla formatet. Den passar så väl in i handflatan och ger en känsla av att inte kräva en massa tid. Författaren har redan sållat fram alla guldkorn och man slipper tomma ord.

En sådan bok är Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Korta aforismer och essäer i en behaglig avvägning.

Horace Engdahl var Svenska Akademins sekreterare i tio år. Jag föreställer mig att man som offentlig person i ett sammanhang som detta  hela tiden måste vakta sina ord och vara finkulturens ansikte utåt.

Nu sitter han på ett café i Berlin och låter tankarna komma och gå. Vad går egentligen livet ut på? Den unge Horace strävade efter framgång och var säker på vägen dit och vad som skulle benämnas misstag och felkalkyler. Men som äldre är han tveksam över sådana kategoriseringar och tänker att en felbedömning hade kunnat vara ett steg in på en mer intressant väg.  Och vad är värt att sträva efter?

Sedan en viss osynlig linje har passerats innebär varje upprepning en försvagning

Hur ser vägen framåt ut nu?

Förnuftet och känslan säger att det är helt andra sker som ger livet värde. Vänner, våren, den älskades lugna andetag intill.  Ändå är det svårt att inte låta sig styras av jakten på framgång, som ett gammalt vanetänkande.

I avsnittet ”Reaktionära betraktelser” gör han upp med anpasslighetens tidsanda. Att blogga är ofta barnsligt och egotrippat; ett sätt att synliggöra sig själv utan att lyssna på andra. Och varför anses mannen och kärleken umbärlig för kvinnan, ”något som hon ägnar sig åt mot bättre vetande”?

Allt man gör kan liknas vid en besvärjelse för att dölja för sig själv och världen att ingen livslust finns kvar.

För mej känns boken som en utandning: äntligen kan han sluta kompromissa och i stället benämna saker vid sitt rätta namn. Det är befriande att läsa en bok som saknar det  ängsliga lyssnandet och som är så precist elegant i sin formuleringskonst.

Jag tänker att det är just en sådan bok som man skulle vilja ha som sällskap på ett café.

Man tittar upp från sitt läsande då och då och iakttar omgivningen medan man reflekterar över en liten sentens som denna:

De kloka kommer ändå att förstå att fläckarna har sin sol.