Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Agnes Grey". Norstedts förlag.

Detalj ur omslaget till "Agnes Grey". Norstedts förlag.

Chicklit från 1847

Publicerat 4 februari 2012 | Av |

Ibland kan det vara fint att läsa en äldre roman och märka att människor har varit likadana i alla tider. Det kan också vara roligt att läsa en roman av en författare som blivit överglänst av sina systrar men som förtjänar uppmärksamhet för sin egen skull.

Emily och Charlotte Brontë var systrarna som skrev vildsinta passionerade dramor med huvudpersoner som var mer viljestarka än godhjärtade, Svindlande höjder och Jane Eyre. Anne Brontë, deras lillasyster, är inte lika känd, men skrev hon också.

Hennes första roman Agnes Grey är mer traditionell än systrarnas och handlar om flickan Agnes Grey vars föräldrar hamnar i ekonomiska svårigheter. Hon väljer då att söka jobb som guvernant.

Den första familjen hon kommer till har flera små oregerliga barn och föräldrar som inte ger henne auktoritet att bestämma över dem  men heller inte är goda exempel för sina barn. Hela familjen är till exempel överens om att djur är skapade för människor skulle och därför är det bara gulligt om en pojke torterar en kull fågelungar till döds.

I nästa familj är barnen stora och äldsta dottern ovanligt vacker. Men deras moral är nästan lika förkastlig. Den vackra flickan använder sin skönhet för att flirta med män som hon sedan avvisar på grymmaste sätt. Hon och hennes syskon går runt till de fattiga med pengagåvor men tycker också att det är en rättighet att håna deras dialekt och slitna kläder.

Då är det tur att komminister Edward Weston finns. En präst med samma moraliska utgångspunkt och varma hjärta som vår oansenliga huvudperson. Frågan är bara om han känner likadant för henne?

Detta är alltså en ganska traditionell chicklitroman från 1847. Agnes är inte så vacker, men hon har ett gott hjärta och ett skarpt öga för sina medmänniskors förtjänster och tillkortakommanden.

Boken är skriven i dagboksform och man kommer Agnes nära på ett sätt som är ovanligt för romanhjältinnor från denna tid. Hon gör nödtorftiga försök att vara diskret om sina känslor inför läsaren men här finns precis samma trånande som hos moderna tjejer i 20-årsåldern. Hon försöker tolka Westons blickar och ord. Hon tar promenader i närheten av hans hus i hopp att råka på honom. Hon sparar speciellt fina minnen i sitt hjärta (som repliken: ”spelar det någon roll för er om vi möts igen eller ej?” och sådant som att han minns vilka blommor hon tycker om) och tar fram dem som belöning till sig själv vid speciella tillfällen.

Hennes frustration över sina elever kan nog många moderna pedagoger känna igen sig i också. När barnen svär och förstör föremål och sina egna kläder, vägrar äta, vägrar göra sina uppgifter och vägrar be om ursäkt, har den stackars guvernanten inget att sätta emot och hon får skäll av föräldrarna både för att hon är för slapphänt och för att hon bestraffar barnen för hårt.

Vildsintheten i boken hör mer till birollerna där flera av karaktärerna kan påminna om Cathy, Heathcliff och Mr Rochester, medan Agnes själv, hennes familj och Edward är fläckfria, med milt humör, hög moral och stor ödmjukhet.

Men det känns ändå inte som en Jane Austen-roman. Agnes har inte stora förhoppningar om något giftemålsanbud alls eftersom hon inte har någon hemgift, utan är inställd på ett ganska ensamt liv där hon själv kommer att få stå för försörjningen. Mot slutet av boken när hon blivit lite äldre och mindre naiv är hon också redo att ta sin karriär vidare genom att starta egen skola. Det gör att boken ändå inte känns som en ändlös jakt på ett gott parti, utan mer som en modern utvecklingsroman om en kvinna som får lära sig att klara sig själv.

Det är alltså inte en ”typisk” Brontë-roman, men det är en fin romantisk utvecklingsroman som känns förvånansvärt modern.