Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Blybröllop" av Sara Paborn. Brombergs förlag.

Blybröllop

Publicerat 15 juni 2017 | Av |

Sara är hjärtligt trött på sin man. Trött på hans uddlösa spydigheter, hans zappande i tv-soffan och slöa, håglösa uppenbarelse. Deras världar kan helt enkelt inte mötas

Är äktenskapet för evigt? Det kan man verkligen diskutera. I boken Blybröllop av Sara Paborn, ställs frågan på sin spets.

Att gifta sig kan vara som att kliva in i en krigszon, där man hela tiden måste strida och bevaka sina gränser för att inte gå under.

Saras man Horst är kabeldragare. Att han misstror allt som sträcker sig mot himlen och föredrar det som tryggt läggs under jord säger en del om hans personlighet. Men en gång i tiden var Horst en vacker ung man, en amatörmusiker som drog till sig flickornas blickar. Horst och Saras ögon möttes på en dansbana och sedan blev hon fast. Bröllopsresan gick till Amsterdam och redan där borde Sara dragit öronen åt sig.

– Röd tulpan betyder ”Jag älskar dig” enligt blomsterspråket, sa jag och sträckte mig efter Horst hand i Keukenhof.
– Det krävs en jävla massa gödsel, mumlar han.

De fagra ungdomsdagarna blåser snabbt förbi och vart tog den vackre unge mannen vägen? Horst fattar inte att han måste vårda sitt yttre för att hålla attraktionen vid liv. I hans ställe finner sig Sara vara gift med en förutsägbar besserwisser, som inte kan se sig själv med någon annans blick. Hans normer och tyckanden skall självklart gälla för resten av världen. Man lider med Sara som hela tiden måste maka på sig.

Horst har riggat upp en musikanläggning på vinden som blivit hans eget lilla paradis. Där har Sara sin läshörna, men centimeter för centimeter erövrar han hennes vrå och hon får flytta ner i källaren. Det sätt som han inrättar sitt musikrum på blir som en berättelse om vem han är. Han slår in en spik i golvet för att markera var i rummet som ljudet är som bäst. Kring denna spik cirkulerar allt, och Horst får hysteriska utbrott om hans snurrstol rubbas en centimeter så att ljudbilden ändras. Dessutom envisas han med att spela samma låt om och om igen, bara för att kolla att anläggningen fungerar optimalt.

Men inte ens i källaren får Sara vara ifred med sitt bokintresse. Horst tycker hennes ouppackade böcker tar upp alldeles för stor yta – för honom är de bara ”gamla mögliga papper”. Han bär helt enkelt iväg med en del av dem till tippen. Och Horst hånar och förlöjligar. Varför vill hon ha ett växthus? Nej en sittgräsklippare får det bli, trots att gräsytan är minimal. Han hittade ju en till fyndpris.

Sara är en bokälskare av rang. Och så är hon också bibliotekarie. För henne är böcker det bästa sällskapet, medan människor – med några få undantag – bara är tröttsamma. Och allra mest hennes man. Som om inte kampen med den äkte mannen vore nog, har hon fått en ny chef,” nyutexaminerad från någon obskyr mediautbildning”. Han käcka idé är att flytta in lyriken i garderoberna och ersätta den med en karaokehörna. Dessutom skall alla böcker märkas med två etiketter, ”svårläst” och ”lättläst”. Livet blir en kamp på alla fronter.

Så hur skall hon stå ut? Det gör hon inte. När någon stånkar i stället för att andas, har man levt länge nog, tänker Sara.

När hon så hittar en ask med blytyngder i sin mammas gamla gömmor får hon en idé. Hon tänker långsamt ta livet av Horst genom att tillverka blysocker och servera det dagligen i hans kaffe. Sara lusläser uppslagsböcker och blir en fena på kemiska formler. Att Horst bryter benet och blir liggande, underlättar hela processen.

En dag hörs en knackning på dörren. Det är Horsts chef och hans fru. Frun är sjuksköterska och när hon råkar få se Saras blysockerburkar fattar hon misstankar. Hur det sedan går berättar jag inte.

Jag tänker att många kvinnor lider eller har lidit under ett förtryck som liknar det som Sara försöker uthärda. Kanske boken (hemskt nog) kan fungera lite som ögonöppnare och terapi, liksom boken En jävla helg av Helen Zahavi gjorde på sin tid, då den gavs ut på 90-talet.