Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Black Bazar". Weyler förlag.

Detalj ur omslaget till "Black Bazar". Weyler förlag.

Black Bazar

Publicerat 23 november 2011 | Av |

Alain Mabanckou är en författare som skojar hängivet och med frustande svada om ämnen som etnicitet, kolonialism, hudfärg och allmän mänsklig skröplighet.

Efter succén med Slut på kritan och Ett piggsvins memoarer, har den fransk-kongolesiske författaren Alain Mabanckou kommit ut med en ny roman, Black Bazar.

När man lever under små omständigheter är det viktigt att ha en flott yta. Bokens hjälte, rumpologen kallad – bär bara kläder av finaste märke, han är en sapeur. Det är kläderna som gör en riktig man! En sapeur är en klädsnabb eller dandy, med ursprunglig hemvist i Kongos Brazzaville. I den fattiga stadsdelen Bacongo bodde killar som trånade efter ett svidat liv med märkeskläder och elegans, långt bort från sin torftiga verklighet i fattigdom och arbetslöshet. Paris lyste som en hägring, och lyckades man ta sig dit blev det självklart att fortsätta vara flott och välklädd. Särskilt om man trängdes i en liten etta tillsammans med sina landsmän år efter år, på jakt efter arbete.

Alla i romanen har gett varandra nya namn och rumpologen har fått sitt för sin osvikliga förmåga att utläsa en kvinnas karaktär genom att studera hur hon rör sin bakdel när hon går.

Han har nyss blivit övergiven av sin flickvän och i desperation försöker han städa bort henne, måla om rummet och ställa sängen på en ny plats i den lilla ettan. Det värsta är att hon tagit den lilla dottern med sig och rymt med sin kusin som är musiker. Men nu skall han börja ett nytt liv!

Det nya livet infinner sig också efter ett tag och får fart när han köper en skrivmaskin och träffar en ny flickvän.

Ingen etnisk grupp undkommer Mabanckous skämtlynne. Här finns den hatiske franskfödde grannen, omdöpt till monsieur Hippokrates, som avskyr alla ”senegalesiska skarpskyttar och Franska republikens infödingar”, de borde fara och flyga tillbaka till sina lerhyddor, tycker han.

Mr. Hippokrates har som livsstil att spionera på och hata alla afrikaner som bebor hans trappuppgång. Varför han får heta Hippokrates? Jo rumpologen hör ständigt genom de tunna väggarna Mr Hippokrates ringa sjukvården och förbanna läkarna som inte gör ett hembesök, trots att de, som han säger, svurit den hippokratiska eden.

Eller den Khadaffitrogne araben med sin lilla kvartersbutik. Varje besök i hans affär innebär åhörandet av en lång föreläsning om sedernas förfall och bristen på respekt hos de yngre. Hoppet står till att Khadaffi skall rädda alla från världens och Afrikas undergång.

Boken med sitt skruvade och rappa språk har samma tonläge som Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula och jag tänker att de nog skulle gilla varandras böcker och trivas i varandras sällskap.

Och visst är det lite kul att någon vågar skoja om ämnen som det tassas mycket omkring här hos oss.

Alain Mabanckou bor numera i Kalifornien och är professor i franskspråkig litteratur.