Skönlitteratur

Detalj från omslag till Avd. för grubblerier av Jenny Offill. Natur & Kultur förlag.

Avd. för grubblerier

Publicerat 29 april 2016 | Av |

Jag läste nyligen en intervju med Jenny Offill där hon berättade hur hon beter sig när hon skriver. Hon sa något i stil med att hon försöker skapa känslan av att vara inne i någons huvud. Det ska vara som att sitta där inne och höra någons tankar. Precis så är det att läsa hennes Avd. för grubblerier.

Därtill så är det som att vara inne i någons huvud som i flera avseenden verkar ha samma tankar som jag själv. Läskigt, men också fascinerande.

Historien berättas i fragmentariska anteckningar. Det är sorgligt, vardagligt, rubbat och träffar så mitt i prick att för mig var boken stört omöjlig att lägga ifrån sig. Jag sträckläste denna korta, men kärnfulla bok i ett svep. På väg från biblioteket till spårvagnen, på spårvagnen, på vägen från spårvagnshållplatsen till lägenheten, när jag plockade ur diskmaskinen, satte på kaffe, drack kaffet, gick på toaletten och sen var den slut.

Kortfattat så är det en historia om en författare som i sin ungdom beslutar sig för att bli ett ”konstnärsmonster” (läs självupptagen medlem av kulturelit). Sen träffar hon en man, gifter sig och får barn, tvingas spökskriva åt en rik idiot som ville bli astronaut men aldrig lyckades, får vägglöss, och vaknar en morgon med vetskapen att hon lever med en man som är otrogen.

Att läsa Offill är som att kastas rätt in i en annans levnadsöde. Man är därinne i personens huvud. Dåtid och nutid blandas, logisk analys med vilda känsloutbrott. Instucket finns också några minnen som står ut från de andra. De som andas lycka och glädje. Inga andra känslor finns just då. Välbehövliga pauser av frid i räckan av kaos.

Räddas äktenskapet?

Huvudpersonen pendlar mellan alternativen: flytta ut på landet och skaffa hund eller att skiljas. Offill lyckas förmedla tankarnas flaxande irrfärder mellan dessa två punkter på ett fantastiskt verklighetstroget sätt. Huvudpersonen ägnar sig heller aldrig åt självömkan hur nyckfullt och misslyckat livet än framstår. Det mest beundransvärda är dock hur Ofill lyckas med konststycket att skildra skeendena och huvudpersonens känslor så avmätt ironiskt och trots detta ändå förmedla bråddjupet av smärta och sorg därunder.

Ett citat från boken får avsluta:

Buddisterna säger att det finns 121 sinnestillstånd. Av dessa är det bara tre som innehåller olycka och lidande. De flesta av oss ägnar vår tid att röra oss fram och tillbaka mellan dessa tre.