Att läsa någon annans privata mailväxling

Du är inte ensam Stargirl av Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso är en bok för personer i mellanåldern, men kanske mer specifikt för unga tonåringar. I den får vi följa två pseudonymer, Stargirl och Blondie, som börjar maila med varandra utan att veta något om den andre. De berättar hemligheter de aldrig förut delat med någon och lär känna varandra, mail för mail. För dem är det till en början viktigt att de inte vet vem den andre är. Inga riktiga namn eller hemstäder får avslöjas. De gömmer sig bakom sina alias tills det inte håller längre och en av dem får ett mail med raden jag vet vem du är och allt ställs på sin spets.

I Hatar alla utom dig av Allison Raskin och Gaby Dunn får vi inte läsa en mailväxling mellan två personer som lär känna varandra, utan mellan två tjejer som känt varandra hela sina liv men som nu flyttat till olika delar av USA för att gå på college. Ava och Gen lovar att höras varje dag och att berätta allt för varandra, men det blir inte så lätt när deras collegeupplevelser skiljer sig markant från varandra. Medan Ava fastnar mer och mer i sitt eget huvud och isolerar sig i sitt rum, så festar Gen sig igenom terminen. De börjar mörka saker för varandra, ljuga, och för första gången bråka – allt i mail till läsarens beskådan.

Jag har alltid varit svag för brevromanen. Den boken som jag nog har lånat flest gånger i mitt liv är Anita Eklund Lykulls Snöleopardens år från 2001 som handlar om Vendela och Karin som börjar brevväxla efter att ha funnit varandra i en annons i en tidning. Särskilt gillar jag när brevskrivarna möts för första gången och man som läsare får tolka hur det gick utifrån de följande breven. Är de lyriska? Mer reserverade? Artiga? Arga? Avstannar brevväxlingen helt eller får den en nytändning av mötet?

Brevromanen slog igenom på 1800-talet och mailromanen är egentligen mer än uppföljare till den än en egen genre. Formen med mixen av långa och korta meddelanden gör den både lättläst och underhållande. Jag slukade båda böckerna på mindre än en dag. Dessutom är mailromanen intressant ur ett berättartekniskt perspektiv. Vi som läsare får bara veta det som presenteras för oss i mail. Vi får ingen bakgrundshistoria, ingen berättarröst och ingen sanning. Bara massor av mail och chansen att lägga sitt eget pussel.