Att fånga ett hjärta

Fotografen och fjärilssamlaren Frederick Clegg är en blyg, outbildad och ensam man. Framförallt är han oälskad. Av en slump vinner han en ansenlig summa pengar, som gör det möjligt för honom att kidnappa den konststuderande Miranda, och hålla henne fången i källaren i sitt hus utanför Sussex.

Romanen är uppdelad två delar; i den första ser vi hela skeendet genom Fredricks ögon, och i den andra precis samma skeende fast genom Mirandas dagboksanteckningar som hon skriver på under sin fångenskap nere i källaren. Relationen mellan Miranda och Frederick (som hon kallar Caliban) inleds med en klassisk fångvaktare-och-gisslan situation där rädsla och flyktförsök dominerar dagarna.

Detta låter väldigt bekant, eller hur? Kanske beror det på alla hundratals Hollywoodfilmer som använder sig av kidnappningstemat i syfte att motivera de obligatoriska skräck- och tortyrscenerna. Men tematiken i denna bok är en helt annan, och den tar snabbt en oväntad vändning.

John Fowles debutroman Samlaren publicerades 1963 och brukar oftast hamna på deckarhyllan. Men frågan är om den inte snarare är en sällsynt fascinerande och insiktsfull undersökning om kärlekens natur.

Efterhand övergår nämligen Calibans och Mirandas bisarra livssituation till ett slags vänskapligt förhållande där de spelar sällskapsspel och går på promenader i naturen tillsammans. Caliban koncentrerar sig på att hålla Miranda under kontroll och försöker förutse vilka olika knep hon kan tänkas använda sig av för att rymma, medan Miranda försöker analysera Calibans sjukliga sinne i sin jakt på frihet. Vad som sakta växer fram är två vitt skilda personligheters tankar och insikter om vad kärlek egentligen är. Hur Caliban väljer att se Miranda, och hur Miranda väljer att se Caliban, är den dubbelexponering som läsaren hjälplöst dras in i, och tvingas ta ställning till. Är det kroppen som styr sinnet, eller är det sinnet som styr kroppen? Vem kontrollerar vem, och vad innebär det egentligen att älska någon?

Är detta en deckare? Tveksamt. Är det en thriller? Kanske. Är det spänning? Ja, men inte i vanlig bemärkelse. Spänningen finns snarare i berättelsen om hur tillgiven besatthet och hatfylld frihetslängtan inte alltid är varandras absoluta motsatser.

Om kärlekens mål är att lyckas vinna det som är kortvarigt och vackert, med vetskapen att skönheten och flyktigheten dör vid triumfen, vilka val har vi som människor då?

Samlaren är bok att spara…och att bli fångad av.

”Det fåniga var att jag hade sagt mig själv massor av gånger förut att jag inte fick tala om för henne att jag älskade henne, utan det måste komma fram naturligt från båda håll. Men när jag hade henne där, gick det runt i huvudet på mig och jag sade ofta sånt som jag inte ville säga.”

– – –

”Jag är ett nummer i en samling fjärilar. Det är när jag försöker fladdra loss ur raden, som han tycker illa om mig. Det är meningen att jag ska vara död, uppfäst på en nål, alltid likadan, alltid vacker. Han vet att en del av min skönhet kommer sig av att jag är vid liv, men han vill ha mig död. Han vill ha mig levande-men-död.”