Aravind Adiga – Den vita tigern

Om de lyckas få ett jobb gäller oftast inga reglerade arbetstider. Som hotellgäst brukade man snubbla på personalen som låg och sov i korridorerna på morgonen. Det var ju ingen idé att resa hem, eller så hade man ingenstans att bo. Man var glad att man hittat jobb och att ha någonstans att sova.

Nu har journalisten och författaren Aravind Adiga på ett skoningslöst och humoristiskt vis belyst utsattheten hos den osynliga indiska underklassen i boken Den vita tigern.

Romanens huvudperson Balram – mördare, entreprenör och filosof – sitter under sin flotta kristallkrona och skriver i sju dagar ned sin berättelse för den kinesiske premiärministern Jiabao. Jiabao ska komma på besök till entrepenörstaden nr 1, Bangalore för att studera kreativitetens framväxt. Då passar det ju bra att den f.d. tjänaren Balram informerar den socialistiske premiärministern om vilka medel en utfattig man måste ta till för att klättra i Indien.

Balram föddes i en liten by på den mörka sidan av livet men kände att han hela tiden drogs mot ljuset.

I den eländiga byskola han går i kommer en dag en skolinspektör oväntat på besök. Den korrupte läraren, som mest spottar betelsaft och sover i sin kateder – när han inte sätter sprätt på  pengarna som skolan fått i bidrag för att köpa uniformer till barnen – blir tagen på sängen. Balram räddar sin lärare genom att kunna svara på inspektörens frågor, får ett nytt namn som det sällsynt begåvade barn han är (den vita tigern) och utlovas ett stipendium.

Glädjen blir inte långvarig och Balram måste börja arbeta på café för att få ihop till en kvinnlig släktings hemgift. Han förstår nu att undervisning för honom innebär att lära sig så mycket han kan genom att vara observant och avlyssna gästernas konversartioner. Snart gör han sig omöjlig och får sparken.

Familjen låter honom ta körlektioner och som genom ett under får han jobb som privatchaufför. Mr Ashok, den nya arbetsgivaren med kontakter i Balrams hemby flyttar till Delhi med sin fru Pinky Madam. För Balram som aldrig varit utanför sin födelseby öppnas en ny värld.

Mr Ashok – nyss är hemkommen från USA – reagerar först över den totala okänslighet som medelklassen visar sitt tjänstefolk. Men hans medkänsla trubbas av och snart krymper den till små utfall av humanitet som strax glöms bort. Balram kan nu betrakta den övre medeklassens privilegier på nära håll. Som tjänare och chaufför har han naturligtvis inte tillträde till galleriorna där hans arbetsgivare roar sig och shoppar. Utanför de fina inneställena sitter chaufförerna och väntar. Adiga skonar inte någon klass när han skildrar hur den som befinner sig lägst ner på samhällstegen alltid letar efter någon att i sin tur sparka på. Hierarkin är stenhård och råheten frodas.

Balram får se äktenskapet med Pinky Madam krackelera och husbondens liv blir alltmer komplicerat. Mr Ashok blir indragen i en muthärva och när han sitter i baksätet med sin penningstinna portfölj , en mutgåva färdig att lämnas över till en politiker, kör Balram åt sidan och tar livet av sin herre. Nu måste han i sin tur muta sig uppåt för att undkomma rättvisan och få plats vid köttgrytorna. Och snart äger han en flotta med taxibilar.

Romanen är en skröna i samma skruvade tempo som Slumdog Millionaire och när man dragits med i berättelsen är det svårt att lägga den ifrån sig.

Men den stora behållningen är bokens samhällskritiska perspektiv. Skildringen av den besuttna klassens sovande inställning till sitt tjänstefolks misär, alla hjälpande händer som gör det bekväma livet möjligt och som bara skall finnas där som en naturlag. Hur underklassen märkligt nog aldrig gör uppror utan finner sig i sitt öde som en självklarhet. Hur ofriheten och avsaknaden av social rörlighet skapar ett mentalt fängelse,  stumhet, stiltje och samhällets långsamma kvävningsdöd.

Alla blir förlorare.