Annorlunda SF från 1938

C S Lewis är också känd för att vara en övertygad ateist som ändrade sig helt och blev djupt kristen. Och för att han ingick i ett litterärt sällskap, The Inklings, tillsammans med J R R Tolkien.

Det han däremot inte är så känd för är Science Fiction-trilogin som börjar med Utflykt från en tyst planet från 1938.

Bokens handling är en slags vuxen och mer fantasifull version av Narniaberättelserna. Professor Ransom blir mot sin vilja medtagen till planeten Malacandra (Mars) av två vetenskapsmän som vill blidka invånarna där med ett offer.

Men Ransom lyckas rymma och får utforska planeten på egen hand. Han möter ett högväxt vattenfolk, ett slags klokt mellanting mellan människa och djur och han lär sig deras språk och kultur. (Här märks också vänskapen med Tolkien tydligt. Precis som han har Lewis utvecklat ett riktigt språk för sina fantasivarelser.) De är inte de monster vetenskapsmännen och han själv föreställt sig.

Så småningom får han också träffa de andra varelserna på planeten och han får alltmer respekt för marsianerna. De lever i ett icke-hierarkiskt system av fred och harmoni. När han konfronteras med vetenskapsmännen igen uppstår frågan om vad en människa verkligen är och om hon som ras ska leva vidare.

Skildringen av hur Ransom först upplever miljön som farlig och fientlig och varelserna som primitiva, för att sedan uppnå en djup förståelse och respekt är också en fin skildring av hur  främlingsfientlighet kan uppstå och försvinna.

Men det som är verkligt fantastiskt med den här boken är miljöerna. Lewis har skapat ett landskap som är helt unikt, med brusande varma vatten och en låg gravitation som gör allting högt och smalt.

Moderna skildringar av utomjordingar går ofta ut på att de antingen är onda monster (Alien), eller så är de ungefär som vanliga människor (Avatar) eller så är de tysta och märkliga med ögon stora som tefat (Arkiv X). Men när jag var liten fantiserade jag mest om snälla utomjordingar i märkliga färger och former, några som skulle påminna om kloka husdjur, och precis så känns Lewis utomjordingar också.

Första gången jag läste boken hade Portisheads första skiva Dummy precis släppts och jag lyssnade på den på repeat medan jag läste. Både musiken och de mentala bilderna boken gav kändes som framtid och saga på samma gång och passade perfekt ihop.

Så här härligt beskriver Lewis det när Ransom inser att de höga grönvita föremålen han ser på håll är berg:

De var enormt höga, så han måste böja huvudet långt tillbaka för att se deras toppar. De liknade polynor till formen men var mycket massiva. De tornade upp sig oregelbundet och var till synes godtyckligt grupperade. En del slutade med tinnar som från hans utsiktspunkt såg nålvassa ut, medan andra efter att ha smalnat mot toppen åter utvidgade sig till kulor eller platåer som för hans jordiska ögon såg ut att kunna falla ner vilket ögonblick som helst.