Barnböcker

Detalj ur omslaget till "Aja baja Alfons Åberg" av Gunilla Bergström. Rabén & Sjögren förlag.

Alfons Alfons!

Publicerat 4 maj 2017 | Av |

Alfons-böckerna behöver man ju egentligen inte tipsa om. De lånar liksom ut sig själva och på Stadsbibliotekets barnavdelning finns det en hel hylla med titlar. 

Men själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i Gunilla Bergströms populära böcker. Jag tyckte det var tråkiga bilder med ansiktena så högt upp och pappans gammaldags flintfrisyr. Och den där vardagslunken, vill jag egentligen läsa om den, när det finns så färgglada och fantasifulla bilderböcker med sagoinslag och drömmar? Dessutom verkade en del av böckerna ha värderingar jag inte håller med om. 

Men jag ville ändå ge Alfons en chans. Han är en så naturlig del av en barndom i Sverige och jag kom ju ihåg lösryckta fraser och händelser från när jag själv var liten.

Så jag lånade hem ett gäng böcker ändå. Det är jag väldigt glad för. Det är ändå roligt att få läsa om vardagen, precis som det är. En pojke som bor i ett helt vanligt hyreshus och sölar när han ska till förskolan. Som får dåligt samvete när han varit dum, som går till helt vanliga halvtrista lekparker och som försöker få pappas uppmärksamhet över tidningen. Och Gunilla Bergström skriver så precis lagom! Det är inte för mycket text och inte för lite. Det är tydligt vad som händer och vem som pratar.

Många nyutkomna bilderböcker är nyskapande med ett lite poetiskt språk. Det händer saker mellan raderna och i illustrationerna som inte beskrivs, det är rymden och sagolandskap, talande djur och förtrollade robotar, och dialogen hoppar snabbt, utan en massa ”sa hon”. Det är ju spännande men det kräver en del av både högläsaren och barnet.

Alfons Åberg-böckerna flyter på utan motstånd. Barnet förstår allt redan vid första genomläsningen. Det är lätt att känna igen sig i matvägran och förhalandet av sänggåendet. Som vuxen kan man engagera sig så mycket eller lite man vill. Dessutom är böckerna käckt märkta på baksidan av böckerna med ”Lill-Alfons” som vänder sig till barn i åldrarna 2-4 år och ”Stor-Alfons” som är lämpliga från 4 till 5 år och uppåt, så det är lätt att hitta böcker som är på lagom nivå.

Och nu har jag vant mig vid illustrationerna också. Alfons ansikte är så uttrycksfullt och jag älskar det typiska Alfonslika, att vissa föremål är genomskinliga så att det ser ut som att någon inte ritat riktigt färdigt. Man ser tapeten rakt genom väggklockan och sanden genom krattan och spaden. Och jag tycker om när det blir kollageteknik med inslag av foton och dagstidningar.

Så nu blir det Alfons-maraton hemma ett tag!

(Värderingarna då? Det var mest den omtalade Alfons och Milla jag tänkte på. Där Alfons leker med Milla trots att ”alla” tycker att det är töntigt att leka med tjejer. Men berättelsen landar i att just Milla är värd att vara vän med, eftersom hon inte är sådär ”tjejig” som de andra flickorna. Att vänskap mellan könen ska tillhöra undantagen och att typiskt flickiga attribut är löjliga, får stå oemotsagt. Så undvik just den om du känner som jag!)