Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Aldermanns arvinge". Albert Bonniers förlag.

Detalj ur omslaget till "Aldermanns arvinge". Albert Bonniers förlag.

Aldermanns arvinge

Publicerat 2 december 2014 | Av |

Efter att närapå fått min näsa krossad av ”Aldermanns arvinge”, Gabriella Håkanssons över åttahundra sidor tjocka tegelsten till roman, vill jag utfärda en varning för att läsa boken i horisontalläge. Placera dig i stället bekvämt – och säkert – i din favoritfåtölj, kliv, i fantasin, in i Håkanssons universum i nådens år 1800 och låt äventyren ta sin början.

Aldermanns arvinge är första delen i en trilogi. Man blir stum av beundran för Gabriella Håkanssons storslagna bokverk. Utöver Aldermanns arvinge har den andra boken i trilogin, Kättarnas tempel, nyligen kommit ut och finns att låna på här på Stadsbiblioteket. Den sista delen Nya Londinium kommer, om allt går i lås, att lämna bokpressarna under året som kommer. Det krävs inte bara lärdom, begåvning och stilkänsla utan också mod, envishet, självförtroende och säkert också en dos av besatthet för att lyckas ro i land ett så här gigantiskt romanprojekt.

Aldermanns arvinge svämmar över av kufar. Övervintrade original från 1700-talet med pudrade peruker, stångpiskor, spetskrås och knäbyxor blandas med det excentriska tjänstefolket, originella fattiglappar och groteska uppenbarelser ur Londons folkmyller. Den som är insatt i engelskt 1800-tal noterar att Håkansson utan hämningar blandar historiska personer med fiktiva karaktärer.

Berättelsens nav är Templet, Londons allra mest överdådiga, men illa beryktade, privatbostad belägen på Harley Street nummer 45. Bland antika ornament, byster, statyer, marmortrappor, sammet i karmosinrött och senapsgult jämte allt annat häpnadsväckande överdåd är den excentriske – och allt galnare – Gideon Aldermann oinskränkt härskare.

Aldermann är rik som ett troll, med en kolossal förmögenhet grundad på slavhandel och sockerplantage i Jamaica, och samlare av stora mått. Den livfulla beskrivningen av det nyklassicistiska palatset med dess ofattbara skatter får stort utrymme och är, i mitt tycke, romanens största behållning.

Snart avslöjas att Aldermann är stormästare i det ljusskygga, depraverade och förhånade sällskapet ”Dilettanti”. Ordenssällskapet var en gång sprängstoff: en fanatisk och samhällsomstörtande orden som dyrkade de grekiska gudarna och vurmade för allt som har med antiken att göra. I ett lönnrum förvarar Aldermann ett hemligt dokument som ska återskapa sällskapets glansdagar.

Romanens motor är jakten på Aldermanns hemliga dokument, som bland annat för oss till kontinenten. Efter en trög startsträcka flyter läsningen på i allt snabbare takt.

En författare vars böcker har likheter med Gabriella Håkanssons historiska romaner och som mitt läsarhjärta bankar lite extra för är Carina Burman. Burmans böcker är skrivna i ett lite lättsammare tonläge än författarkollegans. De innehåller och en stor dos charm och en smula romantik. Mina favoriter bland Burmans böcker är dels de om författarinnan Euthanasia Bondesons eskapader på 1850-talet i Vit som marmor: ett romerskt äventyr, Babylons gator: ett Londonmysterium och Hästen från Porten: ett österländskt äventyr, dels den uppsluppna och spännande romanen Den tionde sånggudinnan. Den utspelar sig i ett studentikost Uppsala vid förra seklets början och borde kunna få den missmodigaste läsare att bli på gott humör.

Men för att återgå till Aldermanns arvinge. Ta chansen och följ med Gabriella Håkansson till 1800-talets England. Men akta för guds skull näsan.