Facklitteratur, Skönlitteratur
Hjärta. Illustration: Bartek Ambrozik.

Illustration: Bartek Ambrozik.

Akademia Amore

Publicerat 17 augusti 2010 | Av |

Gösta Oswalds böcker var tunga, svåra och otillgängliga. Men i hans brev till flickvännen Ranveig var han ovanligt öppen och ömsint. De är utan tvekan de vackraste kärleksbrev som någonsin skrivits på det svenska språket.

Gösta Oswald passar verkligen in i schablonbilden av ett ungt geni. Han föddes 1926 i Stockholm, tog studenten 1945 och gav ut sin lyrikdebut Den andaktsfulla visslaren året efter. Som liten spelade han piano samtidigt som han lärde sig läsa. Han komponerade senare flertalet pianokonserter och symfonier. Han översatte Hölderlin till svenska och 1949 gav han under pseudonymen Peter Sergius ut romanen En privatmans vedermödor. Han ansågs som svensk litteraturs största framtidslöften.

1950, vid endast 24 års ålder, drunknar Gösta Oswald på Gotland. Vid upprepade tillfällen sade han att han visste att han skulle dö genom vatten innan han fyllt 30 år. Postumt utgavs romanfragmentet Rondo 1951 samt en ofullbordad text Christinalegender 1963.

Gösta Oswalds böcker var tunga, svåra och otillgängliga. Texterna är som moderna musikstycken. Lugnet bryts av snabba och intensiva textpartier där anspelningar till klassisk litteratur vävs samman. Men i hans brev till flickvännen Ranveig var han ovanligt öppen och ömsint. De är utan tvekan de vackraste kärleksbrev som någonsin skrivits på det svenska språket.

Med hans svårforcerade och akademisk tunga texter i bagaget överraskas man när läser Breven till Ranveig (utgiven 1995). Även om Oswalds välutbildade hållning lyser igenom så är tilltalet i breven annorlunda. Högtravande tankar blandas med ungdomliga och ibland pubertala funderingar och hjärtskriande rop. Kärleken, och framförallt den stora kärleken till Ranveig, är det nav vars majoriteten av brev kretsar kring. Man märker att han är mycket ung. Men samtidigt vis som om han hade existerat i årtusenden. En akademisk hållning är ingen garant för akademiska kärleksbetygelser. Gösta Oswald levde för den stormande, galna och självutplånande kärleken. Kanske dog han för den också…

”Om du ser noga efter på lördagskväll kan du få se en ung man stå och drömma att han möter sin älskade och följer henne hem. Han hälsar dig outsägligt välkommen.

Evigt din – evigt min – evigt för varandra.”